jag å pappa försökte just tävla om vem det är mest synd om. han, för att han måste skriva 2 föredrag imorn som han ska hålla denna vecka, eller mig för att jag måste ställa klockan på min "lediga dag" + min eviga tentaångest.

ingen vann. vi ba uppmärksammade hur deppiga och självömkande vi är ibland, eller väldigt ofta.

svårt detdär. att sluta leta efter problem/ångestframkallande grejer. alltid ere nåt! mmmm. kan höra å se mormis säga det fast med ett leende som avslut.

dock ska jag få träffa min favoritperson & brorsdotter imorn. värt alla ställda alarm i världen sörrni.

mitt bästa tips ba allmänt sådär, men kanske för lite tröst eller pre-sova-feeling är att lyssna på denna skiva, bäst e mio min mio.

hejrå