hejjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj.

bland det värsta jag vet måste nog vara när folk läser högt ur t.ex. denna blogg eller gamla uppsatser/uppgifter jag skrivit, eller bildtexter, till de värre av wannabeemosorter, jag komponerat ihop. de är extremt frustrerande å ångestväckande att höra sina egna ord högt, igen. det lät ju bra första gången man skrev det, annars hade man ju aldrig skrivit det. att då få höra de där braigt komponerade raderna återupplivas på ett endast förlöjligtat och förnedrande sätt är en riktigt jäkla PÄRS hörrni. så gjorde du nu detta MOT stackars lilla mig när du började läsa detta inlägg, eller gör du det idiotiskt nog FORTFARANDE, så uppmanar jag dig att sluta. annars är du för jävla nedrig å outhärdligt jobbig. 

förövrigt skrev jag för å prata om något helt annat. så till allas o-lättnad kan jag härmed förklara denna text som förmodligen alldeles extremt lång å jobbig. sådärja. hursomhaver. jag brukar stressas över vad jag ska göra eller ta vägen efter studenten, det låter typiskt & en smula patetiskt att "guuuuud jag har ingen aaaaaaaaaning om vad jag vill göra blaaaablaablaaa", och jag det är väl lite det det är, men det gör det inte mindre sant. dessvärre. 

jag tänker på så mycket jag gjort, och med det menar jag inte "ÅSTADKOMMIT", för jag har nog inte åstadkommit mycket än i mitt lilla liv. men hur mycket jag ändå måste ha upplevt liksom, under dessa 17 år på jorden ;))););););), om så ointelligenta å trista saker som extremt roliga å kanske lite begåvade tillomed! som den extrema ångestfyllda och till viss del panikavförändringar- människa jag är får jag alltså just dessa saker av att tänka på det förflutna. jag kan få helt seriösa emo och panikattacker av att se ett minne genom en bild eller liknande, å förstå att jag aldrig kommer kunna uppleva exakt samma sak igen. för det är ju bara omöjligt. det kan kännas så extremt jobbigt att veta att näe, jag kommer fanimej aldrig mer gå i 6an å ha en lärare som heter Tova, gunga slänggunga varje rast eller leka rutbakomenknut, nä den hette väl typ inte ens så kanske? jag kommer aldrig mer kunna känna det jag kände när jag va 15 bast. jag kommer aldrig mer ha den slags framtid framför mig som jag har nu. jag blir bara 18 en gång, och likförbaskat tar den gyllene åldern slut lika snabbt som alla andra åldrar man tycks ha genom livet. jag känner liksom bara att fan, hur kan jag ens orka tänka på denna skit. det finns ju inte det minsta lilla grej jag kan göra åt saken, tiden är ju bara ett faktum. ingenting man kan ställa på glänt liksom. fick idag en helt hysterisk plötslig saknad till julafton som nyss va, och kände hur jag saknade karl-bertil jonsson så sjukt mycket bara sådär? fick liksom nostalgipanik över alla de jular jag kollat på den fantastiska julsagan å tänkte typ att tänk när jag inte har kalleberra längre? (när nu det helt random ska hända..?) outtänkt tanke, självklart. men den tänktes iallafall. och lades i jobbighetsfacket. äsch, det finns så jävulskt mycket mer å tillägga men det gör väl förmodligen varken mig eller dig gladare om jag försöker ordbajsa ut några fler jobbiga tankar. vill mest bara poängtera att som så många innan mig så känner jag bara att fan, vår bästa tid ÄR nu och ja, jag skiljer mig inte från någon annan gla ungdomsfantast,  I WANNA BE FOREVER YOUNG. sådetså.