alltså hörrni.

jag var på en av dom bästa spelningarna i mitt liv i fredags. jamie cullum mina damer & herrar. jamie cullum.

vet liksom inte var jag ska börja eller sluta. det var bara helt jävla magiskt. han är liksom bättre live än på skiva? åh alltså jag får liksom kärlekskramp. kan ni förstå att han gick ut i publiken och klättrar upp på stolen fucking brevid mig och ninni? han står och sjunger en halv låt 30 centimeter ifrån oss? vi kunde liksom ta på honom om man hade fått freak. själv satt jag ju bara och svettades, hade ett hysteriskt leende på ansiktet och kollade typ ner i golvet för blev nervös??? ångrar att jag inte stirrade mer så han hade sjungit to my face. då hade jag förmodligen svimmat typ nästan på riktigt. alltså herre. det var helt sinnes.

känner liksom bara att TACK kära jazzfestivalen och broder. tack jamie. det var helt jävla epic.

igår var jag på fasching och såg jose james, sjuktsjukt bra. hade så himla kul natt sen typ. random. apbra.

mmm. ibland. så mår man.

tji fick jag dock. för nu sitter jag här och skriver en bajsnödig vetenskaplig rapport och det går ej bra.

men jamie peppar mig. lyssnarlyssnarlyssnar. mmmmmm.