jag hatar när allt är så jävla fucked up.
även om jag borde ta itu med alla problem vet jag liksom inte i vilken ände jag ska börja.
och så ere så fittigt (ursäkta) när man liksom ibland är superglad och allt känns UNDERBART, och sen helt plötsligt blir man emo och vill ta livet av sig. det är liksom inte kuL.
jag har lust att bara kolla på film och äta mig tjock just nu. men det går inteeeeeee.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. jag får damp.