min visp. är den inte fin?
min visp blev till i slöjden, våren i nian.
varför en visp undrar ni. ja, det undrade jag också.

jag hade äntligen blivit färdig med min fantastiska bricka, som redan den stackaren blivit hånad, och kallad för skärbräda. men elakheterna tog mer eller mindre slut när den var färdig, och ståtlig. (och len)
efter färdigställandet av mina fina, trogna, gamla jobbarkompis (brickan) kände jag mig något nedstämd och ledsen i träslöjdssalen. min kreativitet har aldrig riktigt sprudlat där, men kärleken har alltid varit enorm. men nu kände jag mig lite vilsen. utan min enda "stolthet" där inne. brickan.
det gick flera lektioner, säkert 2 iallafall. jag bläddrade i böcker, ritade på papper, pratade med håkan, clara och agge-lådbilarna, alex och julius-smedarna, lisa-den hemlighetsfulle, erik-den förrvirrade, adam och sin krigsskadade gitarr, my och hennes pelefant, OCH resterande slöjdare. men ingen idé på ett nytt projekt verkade visa sig. tillslut gjorde det det. jag gjorde flera saker tror jag, men det har jag dessvärre glömt. antagligen för att det var en förvirrad period.
lektionerna gick och jag höll igång med små konstiga, mindre projekt. tills jag en dag, kände glöden igen.
det var cirka 2 lektioner kvar och varken jag eller agge hade något att göra. vi var liksom färdiga med allt tyckte vi. tills. tills august kom på den briljanta idén att göra en VISP. a visp it is tänkte jag och hängde snabbt på august. minutrarna flög förbi när vi satt och spände, böjde, klippte och snurrade ståltrådar runt varandra och njöt av det sista slöjdlektionerna i ekliden skola. håkan ville liksom inte trycka ner människor, så oavsett vad jag hade för idéer skrattade han och sa alltid att det verkade bra. så vispen kändes inte mer annorlunda en något annat jag gjort i slöjden. och det var den inte heller. tyvärr. skulle man väl kunna säga. den var inte ett mirakel i min hög av "o-mirakel" av tidigare slöjdgjorda grejer. (förutom brickan som faktiskt BLEV rätt underbar)
den var helt enkelt bara lite knorvig, brutalt tung, ej lätthanterlig, osvungbar, lite obekväm, sne, något vass.
den var ännu ett mindre misslyckande.
trots detta gav den mig något slags utpustande. detta var det sista jag gjort i slöjden. jag behövde inte komma med några fler okreativa idéer. nu var det slut.
men don't get me wrong. jag ÄLSKADE slöjden! på riktigt alltså. slöjden var verkligen bland de underbaraste platserna på jorden. där inne var man inte annat ä glad. men någon lättnad föll ändå, när den där sista ståltråden satt på plats. och lite söt var den ju ändå.