med ipoden i jackfickan och coldplay på högsta volym tog jag en kort promenad i kvarteren för ungefär 20 minuter sen, behövde lite luft. fast jag bestämde mig snabbt att jag skulle gå genom den pyttelilla skogen och sedan vidare ner till vattnet, till jag kom på att det går en tågräls imellan. men jag stannade vid den andra skogen. satt på en sten, lyssnade till chris martins ljuva röst, tittade ut över rälsen och den otroligt vackra sjön nedanför, och funderade.
det var först när jag kom hem som jag insåg att jag aldrig kommer bli lika bra kompis igen med en person. jag känner ingenting inuti just nu. vet liksom inte vad jag ska tycka.