jag har inte bloggat på 2-3 dar nu. för det första har jag inte suttit vid datorn  *duktig* (nicka med huvudet :D) och för det andra så har jag inge vidare roligt att skriva om. bara mitt liv. bara mitt liv. och det är väl ändå ganska tråkigt att läsa om.. just nu e livet  liksom inte på topp men inte riktigt helt åt helvete heller. jag har bara en del problem och det är dom som stänker ner livet med deppig känsla.

- just nu äter jag vitamineral tabletter som innehåller vitaminer och järn. eftersom att jag har lite järnbrist så ska jag äta dom. det är ingen medicinering (man kan köpa på apoteket) men jag ska äta dom för att få i mig mer järn enklare. det enda e att jag har alltid haft problem med att svälja tabletter, jag har problem med det nu också. så vissa dagar går det att svälja, och vissa dagar inte. det gör mig i vilket fall stressad & nervös.

- vissa vänskaps relationer är inte på topp. eller åtminstonde går dom upponer. och jag är trött på att inte kunna lita på vissa. jag är trött på att jag ska vi ska vara så långt ifrån varandra men ändå så nära. hon&jag.

- jag känner mig bara allmänt fet&ful.

- jag känner oro och nervositet hela tiden pga en grej i släkten...

- allt känns hela tiden lite hopplöst.

och nejtack, detta är inte emotankar för er som tror det. det är bara mina problem i mitt liv, och man kan vara ledsen och känna sig nere utan att vara emo. jag ville bara få det sagt, för människor har missförståt tidigare..


det här inlägget lär bli långt, eller iallafall lite längre. så för er som är trött på mig, eller bara inlägget kan sluta läsa nu. och ni andra som känner att ni orkar lyssna är goda vänner, eller om ni inte är min vän iallafall väldigt trevliga.

det känns som att så många andra ungdomar, och barn har stora problem. och att jag bara gnäller egentligen. men jag tänker alltid, som människa måste man få ha sina problem. jag e ledsen men jag kan inte intala mig själv att jag mår bra, på alla sätt. för framför mina ögon utspelar sig ett liv som inte alls är perfekt, som har sina problem på sitt sätt. ett liv som jag är lite rädd för vad som kan hända. ni skulle bara veta vad jag tänker på om dagarna. jag tänker verkligen på allt möjligt som kan hända mig & dom jag älskar. bara tanken på att tex min syster eller pappa (ellervemsomhelstjaghållerkär) skulle dö på något sätt, gör mig gråtfärdig. seriöst. när jag tänker sådana tankar så gråter jag. inte för att någon ska dö, men jag bara tänker liksom "tänk om".

egentligen är det kanske bara patetiskt att jag gnäller. att jag tänker så mycket. på vad som "kan" hända. på vad som händer. att jag gråter. och allt jävla skit som finns. men jag vet inte vad jag ska göra åt det.

jag har inget vettigt mer att säga. inte för att något av detta egentligen var vettigt men iallafall. jag väljer att sluta här. tack ni som läste.