då & nu.
jag går runt i mjukisbyxor. lyssnar på mysiga, stilla, ledsna låtar. jag tänker. tänker på allt. allt jävla skit i mitt liv. och allt det där underbara. jag tänker på dig. jag hade bestämt mig för att glömma dig, att ignorera dig. att sluta blandas in i din smet, och sen bli sårad. jag hade bestämt mig. men jag kom på att det är inte så enkelt. grejen är det att jag saknar, ja, jag saknar verkligen våran vänskap. våran riktiga vänskap. nu, ja, vad har vi nu, egentligen? ibland säger du inte ens hej till mig, eller hur ofta gör du det egentligen.. jag vet inte ens om du tycker om mig längre. jag vet inte ens om du någonsin har tyckt om mig. men jag vet iallafall att det jag en gång kände för dig, det var en stark, hållbar, kärleksfull vänskap. då trodde jag verkligen att du tyckte om mig. men nu när jag tänker på det så kanske du bara drev med mig. ja vafan vet jag. jag har så mycket frustation mot dig. jag är så jävla arg på dig. jag skulle vilja slå dig, så dig så hårt så att du skulle förstå hur jävla mycket du sårat mig. på riktigt. det är påriktigt. men jag kan inte. jag kan inte slå dig. för jag tycker om dig. jag ser upp på dig. jag vill ha tillbaka dig som vän. jag vill ha tillbaka oss. men jag vet inte, du kanske bara hade en fas när du var vän med mig. för mer än så verkade det inte för dig. jag kanske egentligen bara är en patetisk liten nolla som trodde att du faktiskt tyckte om mig. ja, kanske. men jag behöver få veta. jag måste få veta. för om jag någonsin ska kunna gå vidare i livet. måste jag få veta om dina känslor var på riktigt, om du tycker om mig nu. var vi står nu. jag måste få veta. förstår du? dethär tar kål på mig, du ska veta att en av orsakerna till att jag är deppig om dagarna är pågrundavdig. jag tänker så jävla mycket på vad jag gör, vad jag har på mig. så jag inte ska framstå som en nolla. men endå. man måste ju få vara som man är, ellerhur? jag trodde att jag kunde vara mig när jag var med dig. men jag vet inte längre. såfort vi pratar nu vilket inte händer ofta får jag hela tiden vara glad, skratta när det behövs och allt detdär. men jag orkar inte längre. nej, jag vill veta om det lönar sig. vem fan edu, och vad har du gjort med våran vänskap. var den bara ett kladdpapper som du sedan slängde i papperskorgen? antagligen vet du inte att jag pratar om dig, antagligen läser du inte ens min blogg. men snälla. om du gör det. kan du väl säga svaret på min egentligen ganska simpla fråga. skriv det på en lapp och ge till mig, skriv ett mejl. eller vad som helst. men jag måste få veta, annars kommer jag alltid grubbla på det. jag kommer aldrig känna mig bra. bra på riktigt.
jag vill att du ska veta, att det jag sagt till dig. att jag tycker om dig, och alltid finns här osv. jag har aldrig ljugit. jag har aldrig någonsin ljugit om det. du kanske inte kommer ihåg tårarna på berget. men det gör jag.
jag vill att du ska veta, att det jag sagt till dig. att jag tycker om dig, och alltid finns här osv. jag har aldrig ljugit. jag har aldrig någonsin ljugit om det. du kanske inte kommer ihåg tårarna på berget. men det gör jag.
Trackback
