HEJHALLÅ.

gotta love adhd-börjor.

jag älskhatar min blogg. den är sådär löjligt onödig, dum och ja en släng av patetisk. INTE FÖR DET alltså, jag tänker aldrig radera den eller så, precis som jag aldrig tänker radera min bilddagbok, dessa visar ju vem jag är <333333. jamennämen jag tänker att man måste ha lite lagom självdistans och därför inte skämmas för hur man varit under alla dessa år som en rädd bebis, (still are), och därför blotta sig (och därmed gotta sig) i hur fint man skrev/bilddagbokade från åldern 12(?) och uppåt. HURSOMHAVER. hade jag förträngt att denna lilla plupp till blogg existerade TILLS lisa igår påminde mig om att jag aldrig längre uppdaterar. förståeligt eftersom jag känner att intresset för det jag skriver varken ÄR eller BÖR VARA högt. eftersom det är extremt tråkigt och ofta random. kände nu ändå något slags sug för å ba slå en pling. till mig själv. ni förstår. ja.

 

SÅ HÄR ÄR JAG NU. var ska jag börja? så fruktansvärt mycket men ändå självklart, extremt lite, har hänt i mitt liv sen sist. jag hade en smärre 17årskris idag. brukar aldrig bry mig så jäkla mycket om att jag aldrig blir 18 och kan klubba järnet med mina partypinglor till vänner, lol, typ ta en öl utan att skämmas mera, MEN. idag. genomgick jag verkligen en kanske 30 minuters lång DEPRESSIONSKRIS! svär på att jag stavade depricpfel, men vaskamangöra. när HELA min omgivning i klassrummet, planerade vart dom skulle dricka berra å köpa billig sprit på lördagskvällen, och jag kände mig bara DÖD inombords. MEN JAG DÅ? att jag tillomed blir så förnedrad att OM jag skulle bidra med min fantastiska närvaro på ettornas insparksfest så SKULLE JAG INTE FÅ GÅ IN I 18ÅRSDRICKABÄRSRUMMET, under festens gång. och alltså betala 120 riksdaler för att bara STÅ DÄR, mitt bland löst folk och känna mig patetisk UTAN att kunna dränka mina sorger med någon slags fjortisfylla. kände att livet va orättvist och meningslöst och fortsatte därefter med min svenska ordlista på en text jag inte förstod ett ord av.

 

avslutar med en bild.