efter att ha spenderat en vecka i italy med fader min, känner jag mig rätt mätt o belåten.
mycket hanns med kort o gott. många museér, många gator, många pastatallrikar, många (4) trötta ben, OCH SÅ vidare. ni fattar grejen. men en annan sak som det var mycket av var hundar! eller alltså jag menar att jag mötte väldigt många hundar. speciellt små fina gubbar med sin hund vid sin sida, HELA tiden. och jag blev bara mer o mer ledsen för varje gång. vill ju också vara en gubbe/tant och strosa omkring på gatorna med min bästa pal. men jag har ju ingen. (förutom albin, men han är ju min distansbebis) hund har stått på min önskelista sedan jag var cirkus 4. helt seriöst. och inte bara sådär "åhh pappaamammamama GE MIG EN HUND, JAG VILL HA EN HUND". utan mer en tyst protest och ständig bevisan (är detta ett ord?) på hur mycket jag truely älskar hundar och hur gärna jag vill ha en, och hur mycket tid jag FAKTISKT skuLLE lägga ned på den. för ja, jag ÄR lite besatt. men icke. här står jag nu, flera tusentals år (åtminstone timmar, eller nåt) äldre och FORTFARANDE ingen hund.
iallafall. det finns ju så många olika, den ena finare än den andra. vill ju egentligen ha alla, men jag antar att man måste välja en (när den tiden kommer), åtminstone till en början. etta på min lista har alltid varit dalmatiner. och det har liksom varit det sen jag såg 101 dalmatiner första gången. det går liksom inte att ändra på den kärleken. på äldre dagar har jag blivit lite besatt av jack russel's och dansksvenskgårdshund. MMM<333333333333. sen kommer albin (lagotto romangolo) alltid vara min bästa vän i hela världen och sötare än honom kan man INTE vara. helt serri. jaja. sen älskar jag liksom boxrar, dom är så oemotståndligt klumpiga o söta. och sen förstås, BEAGLE. orkar inte ens börja förklara hur bra dom verkar. sist men inte minst, braque francais pyrenees, lite random namn javet. MEN ACK o ve, så förträffligt fina. vill ju ha. en.