imorse vaknade jag (SJÄLVMANT!!!!) klockan NIO av att solen sken in helt gAAlet mycket. det var som att klockan var 12 en helt underbart fin sommardag. jag låg och stirrade på skenet i cirka 9 sekunder för att sedan kasta mig upp ur sängen och se om det verkligen var sant. var det sommar? hade jag sovit förbi resterna av istiden? jag kan nästan slå vad om att jag log ett stort, mycket fånigt leende medans jag stod där. fast leendet dog strax ut. när jag snart förstod att så ej var fallet. snön låg snällt kvar på marken trots det hysteriska solljuset. att det aldrig smälter tänkte jag, och hasade mig tillbaka till sängen igen för att inte går upp förens nästan två timmar senare. 
fast egentligen är det inte snön eller istiden jag hatar. det är mer att jag är så himla trött på min trista vinterjacka och att jag längtar så himla mycket till att springa runt barbent.
men vintern är ju inte hemsk. den tillåter en att deppa okontrollerat (för man kan skylla på mörkret osv), fika i timmar på gosiga fik, baka och äta massa sött när julafton närmar sig (och även efter denna högtid), vara 6 år igen och leka i snön, ramla på isen hela vägen ner till tåget och hem igen när man missat det, ha mössa på sig även fast man ser lite lätt galen ut, HA HALSDUK PÅ SIG (!!!!!!) utan att någon ska tycka att det är konstigt (som människor prompt ska tycka när man slingrar på sig en liten gosig en trots att det kanske är augusti), och massa mer.
men. en liten krokus som tittade fram ur rabatten nu eller en helt blå himmel hade ju inte satt fel.